Tjänligt: Innebär att vattnet är lämpligt som dricksvatten och för övriga hushållsändamål.

Tjänligt med anmärkning: Innebär att vattnet har en avvikande sammansättning men det bedöms inte orsaka någon direkt risk för hälsan. Vattnet ligger dock i riskzonen och ogynnsamma förhål­landen kan innebära en förändring i sammansätt­ningen som leder till att vattnet blir otjänligt. En begränsad vattenanvändning kan vara nödvändig, exempelvis för barn och känsliga personer. Rikt­värden för bedömningen tjänligt med anmärkning kan vara hälsomässigt, estetiskt eller tekniskt grundade.

Otjänligt: Innebär att vattnet inte bör användas till dryck eller vid matlagning av någon, då detta kan innebära hälsorisker.

Hälsomässigt grundade anmärkningar indikerar att vattnet har en samman­sättning eller innehåller ämnen/mi­croorganismer i förhöjda halter som i ytterligare högre halter kan direkt/indirekt påverka hälsan negativt.

Estetiskt grundade anmärkningar innebär att vattnet inte är tillfred­ställande gällande smak, lukt, färg, grumlighet.

Tekniskt grundade anmärkningar påvisar att vattnets sammansättning kan ge tekniska problem vid distribu­tionen bl.a. genom vattenledningar och där det lämnar detsamma ex. tvättmaskin, varmvattenberedare

Antal mikroorganismer ger en allmän uppfattning om den totala bakteriehalten i vattnet. Förhöjda värden kan bero på inläckage av ytvatten och/eller på otillräcklig vattenomsättning. Parametern indikerar påverkan från vatten eller jord, oftast utan fekalt ursprung.

Koliforma bakterier förekommer både naturligt i mark och grundvatten samt som en följd av fekal påverkan. Parametern indikerar i första hand att ytligt vatten påverkar brunnen, men påverkan av fekalier från människor eller djur, t.ex. via avlopp eller av naturgödsel, kan inte uteslutas. Koliforma bakterier kan även förekomma genom att brunnen påverkas direkt, t.ex. av att varmblodiga djur som möss, råttor, m.m., faller ner i den. Förekomst av koliforma bakterier ökar risken för vattenburen smitta.

Parametern indikerar påverkan av fekalier från människor eller djur, t.ex. via avlopp eller gödsling med naturgödsel. Att E. coli förekommer kan även bero på att brunnen påverkas direkt, t.ex. av att smådjur som möss, råttor, m.m., fallit ner i den. De flesta E. coli är harmlösa tarmbakterier, men det finns sjukdomsframkallande E. coli som kan ge allvarliga symptom. Förekomst av E. coli ökar risken för vattenburen smitta.

Alkalinitet är ett mått på vattnets buffrande förmåga. Ju högre alkalinitet desto större är vattnets förmåga att stå emot försurning. Alkalinitet har tillsammans med pH och hårdhet betydelse för vattnets metallangripande egenskaper. Alkaliniteten bör överstiga 60 mg/l HCO3 för att undvika korrosion på ledningar.

Halter över riktvärdet 0,5 mg/l kan förekomma naturligt i grundvatten. Lågt pH (surt vatten <pH 5,5) bidrar till ökade aluminiumhalter i vatten pga. aluminiumutlösning från marken. Aluminium kan orsaka slambildning i distributionsanläggningen.

Ammonium förekommer främst vid syrefattiga förhållanden. Halter över riktvärdet kan finnas naturligt i grundvatten, men indikerar också att vattnet kan ha förorenats av organiska eller oorganiska gödningsmedel, avlopp eller industrier. Halter över riktvärdet 0,5mg/l kan medföra att nitrit bildas, särskilt i filter och i långa ledningsnät. Halter över riktvärdet kan även innebära att risken för vattenburen smitta ökar. Halter över cirka 1,5 mg/l kan ge kraftig nitritbildning och lukt. Nitrit kan ge hälsoeffekter, läs mer under rubriken Nitrit. Ammonium i grundvatten kan vara naturligt associerat med höga järn- och humushalter. Kontrollera ifall det finns föroreningskällor i brunnens närområde. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Halter över riktvärdet i råvattnet indikerar förorening från industrier, soptippar eller rötslam. Antimon kan också tillföras dricksvattnet från material i vatten- och avloppsinstallationer. Långvarigt intag vid halter över riktvärdet 5 μg/l misstänks kunna ge negativa hälsoeffekter, men det vetenskapliga underlaget är förhållandevis bristfälligt.

Halter över riktvärdet kan förekomma naturligt i bergborrade brunnar. Mer sällsynt kan råvattnet ha förorenats av industrier, t.ex. äldre anläggningar för träimpregnering.

Det är väl belagt från studier på människa att arsenik i dricksvatten ökar risken för cancer. Vid halter över riktvärdet 10 µg/l bör vattnet inte användas till dryck eller livsmedelshantering.

Riktvärdet 0,1 µg/l tillämpas på halten av varje enskilt bekämpningsmedel som påvisas och kvantifieras i ett prov. För aldrin, dieldrin, heptaklor och heptaklorepoxid tillämpas riktvärdet 0,030 µg/l. De fyra bekämpningsmedlen med lägre riktvärde är speciellt giftiga. Förhöjda värden kan orsakas av läckage från jordbruksmark, ogräsbekämpning på gårdsplaner, längs vägar och järnvägar, trädgårdar etc. eller oförsiktig hantering av medlen kan förorena vattentäkter. De enskilda bekämpningsmedlens toxicitet, dvs. förmåga att framkalla skadliga effekter, för människa varierar från substans till substans. Riktvärdet har fastställts mot bakgrund av försiktighetsprincipen. Riktvärdet bedöms ge tillräcklig säkerhetsmarginal till nivåer där risk för akuta eller kroniska effekter kan uppstå.

Riktvärdet 0,5 µg/l ska tillämpas på summan av halterna av alla enskilda bekämpningsmedel som påvisas och kvantifieras i ett prov.

Riktvärdet ska tillämpas på prov som representerar konsumenternas genomsnittliga veckointag av dricksvatten. Halter över riktvärdet i råvatten indikerar förorening från industrier, soptippar eller liknande. En annan källa till bly i vattnet är korrosionsangrepp på blyhaltigt material i äldre vatten- och avloppsinstallationer, inklusive blyhaltiga lödningsmaterial i varmvattenberedare. Även nyare material i kontakt med dricksvatten, till exempel vissa PVC-rör, kan innehålla bly. Långvarigt intag vid halter över riktvärdet 10 µg/l kan öka risken för skador på nervsystemet och blodbildningen. Foster och små barn är speciellt känsliga för dessa effekter.

Riktvärdet 50 µg/l avser totalhalten cyanid. Halter över riktvärdet indikerar att råvattnet förorenats av industrier, soptippar eller liknande. Långvarig exponering för cyanid i halter som ligger långt över rikt- 4 Övrig information Bedömningen samt eventuella kommentarer som medföljer din dokumenterade vattenanalys omfattar endast de ämnen som analyserats. För full kontroll av ditt dricksvatten bör således analysen vara komplett och innehålla de analyser som rekommenderas av Livsmedelsverket. Börvärdena i beskrivningarna av de kemiska och fysikaliska parametrarna är desamma som de gränsvärden rekommenderade av Livsmedelsverket (motsvarar Socialstyrelsens SOSFS 2003:17 *). Ytterligare information hänvisar vi till Livsmedelsverkets hemsida www.slv.se värdet misstänks kunna ge negativa hälsoeffekter. Akut exponering för mycket höga doser av cyanid kan vara dödlig, men detta är inte relevant i dricksvattensammanhang.

Fluorid har så gott som uteslutande geologiskt ursprung. Vanligtvis är koncentrationen högre i grundvatten i berggrunden än i jordlagren. Halter över riktvärdet kan förekomma naturligt, framför allt i grundvatten. Måttliga halter av fluorid under riktvärdet har normalt en positiv effekt på tändernas status. Skillnaden är liten mellan de halter där fluorid övergår från att ha positiv till negativ effekt. Halter över riktvärdet 1,3mg/l innebär att risken för fläckar på tandemaljen (fluoros) ökar. Vid mycket höga halter >6,0 mg/l bedöms vattnet som otjänligt och risken för att fluorid lagras i benvävnad (osteofluoros) ökar, vilket på lång sikt kan påverka benvävnadens hållfasthet. Vattnet bör då inte användas till dryck eller livsmedelshantering.

Fluoridhalter mellan 0,8- 4,0 mg/l anses ha kariesförebyggande effekt. Om halten i vattnet ligger mellan 1,3–1,5 bör vattnet inte ges i större omfattning till barn under 1/2 års ålder då risk för missfärgning av tandemalj föreligger. Är halten1,6–4,0 bör vattnet endast ges i begränsad omfattning till barn under 1 1/2 års ålder. Ett vatten med halten 4,1–5,9 bör endast i begränsad omfattning ges till barn under 7 år och endast vid enstaka tillfällen till barn under 1 1/2 år.

Fosfat i brunnsvattnet indikerar att avlopp, gödsling och andra föroreningskällor kan påverka brunnen. Det kan även ha naturligt, geologiskt ursprung. Fosfat utgör normalt ingen hälsorisk, men koncentrationer över 0,6 mg/l är anmärkningsvärda och indikerar att vattnet kan vara förorenat. Kontrollera om det finns tänkbara föroreningskällor i brunnens närområde. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Färg kan härstamma från organiskt eller oorganiskt material och vattnet innehåller troligen järn eller humus. Färg kan också uppkomma när slam och utfällningar lossnar från ledningarna i ledningsnätet. En onormal färgökning kan innebära att risken för vattenburen smitta och mikrobiologisk tillväxt ökar. Metaller kan orsaka tekniska och estetiska problem. Färg över riktvärdet kan urskiljas med ögat. Det är angeläget att alltid söka efter orsaken till onormala förändringar. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

En stor del av marken består av järn. Vid vissa kemiska förhållanden löses järnet ut. Höga järnhalter är ett av de vanligaste kvalitetsproblemen i svenskt grundvatten och förekommer såväl i jordlager som i berggrund. Halter över riktvärdet 0,5 mg/l kan förekomma naturligt, speciellt i grundvatten. Järn kan även tillföras vattnet genom korrosionsangrepp på stål och gjutjärnsledningar. Höga halter av järn medför normalt ingen hälsorisk men kan medföra att ledningar sätts igen på grund av utfällningar och även orsaka missfärgning av tvätt samt sanitetsgods. Det kan också missfärga dricksvattnet brunt, ge smak och lukt. I vissa vatten kan olägenheterna uppstå vid såväl lägre som högre halter än vad riktvärdet anger. Innehåller vattnet för mycket järn och mangan kan detta åtgärdas. Idag finns bra metoder att minska järn- och manganhalterna i dricksvattnet. Tänk dock på att även andra parametrar än järn kan påverkas i samband med vattenrening.

Halter över riktvärdet för tjänligt med anmärkning 1 μg/l kan förekomma naturligt i surt grundvatten (pH <5), men indikerar även att råvattnet kan ha förorenats av industrier eller gödningsmedel. En annan källa till kadmium i dricksvattnet är korrosionsangrepp på äldre va-installationer. Långvarigt intag vid halter över riktvärdet 5 μg/l ökar risken för skador på njurarna och deras funktion.

Halter över riktvärdet kan förekomma naturligt i grundvatten. Kalcium förekommer i områden med hög kalkhalt i jordlager och/eller berggrund. Sur nederbörd medför att mer kalcium kan lösas ut. Vid kalciumhalter mellan 20 och 60 mg/l minskar korrosionsrisken i distributionsanläggningen. Halter över riktvärdet 100 mg/l kan orsaka utfällningar i distributionsanläggning, va-installationer och sanitetsgods, särskilt vid uppvärmning, samt skador på textilier vid tvätt (se informationen om total hårdhet).

Kalium förekommer naturligt i mark och grundvatten. Vid höga halter indikerar det förorening, t.ex. av konstgödsel. Kalium utgör normalt ingen hälsofara, men en koncentration över 12 mg/l är anmärkningsvärd och indikerar att vattnet kan vara förorenat. Kontrollera om det finns tänkbara föroreningskällor i brunnens närområde. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Kraftig syreförbrukning är vanligast i ytligt grundvatten. Parametern visar om det finns organiskt material i dricksvattnet och indikerar bakterier och miljöstörande ämnen från omgivningens markanvändning. Organiska ämnen i brunnsvattnet märks vanligtvis på vattnets färg, smak, lukt och/eller grumlighet. Organiskt material kan orsaka bakterietillväxt i distributionsanläggningen och försämra eventuell rening av vatten. Riktvärde 8 mg/l. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Kloridhalter över riktvärdet kan förekomma naturligt i grundvatten i form av relikt saltvatten eller som en följd av påverkan från havsvatten. Kloridhalter över riktvärdet förekommer oftast i bergborrade brunnar och orsakas av kontakt med djupa grundvattenmagasin via vattenförande sprickor i berggrunden. Kloridhalter över 50 mg/l indikerar påverkan av salt grundvatten, avlopp, deponi, vägsalt eller vägdagvatten. Klorid kan påskynda korrosion vid halter överstigande 100 mg/l och ger vanligtvis smakförändringar på dricksvattnet vid halter överstigande 300 mg/l. Kontrollera om kloriden beror på ytlig förorening eller kommer från djupt liggande vatten.

Riktvärdet avser undersökning vid 20 °C. Riktvärdet för konduktivitet kan relateras till andra temperaturer via omräkning. Konduktiviteten är ett mått på den totala halten lösta salter i dricksvattnet. Hög kloridhalt bidrar till förhöjd konduktivitet. Höga värden >70 mS/m för konduktivitet indikerar därför att kloridvärdena kan vara höga. Se också informationen om klorid. Halter över riktvärdet påskyndar korrosionsangrepp.

Höga halter av koppar förekommer mycket sällan i grundvattnet. Den huvudsakliga källan till förekomst är korrosionsangrepp på kopparledningar, speciellt i nya va-installationer. Kopparhalten i vattnet bör inte överstiga 0,2 mg/l efter ordentlig spolning. Halter över 1,0 mg/l kan ge smak. Halter över otjänlighetsgränsvärdet 2,0 mg/l misstänks öka risken för diarréer, särskilt hos känsliga barn. För att undvika vatten som innehåller mycket koppar är det viktigt att spola ur det vatten som varit stillastående i ledningarna. Även andra parametrar som orsakar korrosivt vatten kan bidra till förhöjda halter av koppar,

Halter över riktvärdet 50 μg/l i råvattnet indikerar att täkten förorenats av industrier, soptippar eller liknande. Krom kan också tillföras dricksvattnet från material i va-installationer. Riktvärdets syfte är att begränsa dricksvattnets bidrag till totalintaget av krom. Huruvida ett långvarigt intag av vatten med halter över riktvärdet kan ha effekter på hälsan är bristfälligt undersökt, men skada kan inte uteslutas, därför bör inte vatten med förhöjda halter krom användas till dryck eller livsmedelshantering.

Halter över riktvärdet i råvattnet indikerar att vattentäkten förorenats av industrier, soptippar eller liknande. Långvarigt intag av vatten med halter över riktvärdet 1,0 μg/l ökar risken för skador på njurar och centrala nervsystemet (hjärnan). Foster och små barn är mer känsliga för dessa effekter således bör inte vatten med förhöjda halter krom användas till dryck eller livsmedelshantering.

Vid en tydlig, främmande lukt, vilket indikerar att vattnet är förorenat av främmande ämnen, eller om lukten är starkt motbjudande ska vattnet bedömas som otjänligt och inte användas som dricksvatten. Ett vatten som luktar har ofta naturliga orsaker t.ex. påverkan från jord, mossa, lera eller sjövatten. Svavelväte kan ge upphov till lukt som påminner om ruttna ägg. Undersök alltid orsaken till onormala förändringar.

Magnesium i dricksvattnet har vanligtvis geologiskt ursprung och anger tillsammans med kalcium vattnets totala hårdhet. Halter över riktvärdet kan förekomma naturligt i grundvattnet. Magnesium kan vid koncentrationer över 30 mg/l förändra smaken på vattnet. Studier tyder på att magnesium kan vara nyttigt för människor genom en viss skyddseffekt mot hjärt- och kärlsjukdomar.

Höga manganhalter är ett relativt vanligt kvalitetsproblem i svenskt grundvatten. Mangan har vanligtvis geologiskt ursprung och halter över riktvärdet kan förekomma naturligt i grundvatten. Ämnet förekommer såväl i jordlager som i berggrund. Vid vissa kemiska förhållanden löses mangan ut. Halter över riktvärdet kan medföra utfällningar i distributionsanläggning och va-installationer. Vid manganhalter över 0,3 mg/l finns risk för att utfällningar bildas i vattenledningarna. När utfällningarna lossnar ger de missfärgat (svart) vatten, vanligtvis i form av flagor. Mangan kan orsaka skador av tvätt och sanitetsgods.

Halter över riktvärdet 100 mg/l kan förekomma naturligt i grundvatten i form av relikt saltvatten eller som en följd av påverkan från havsvatten. Det kan också uppstå vid avhärdning genom jonbyte med natrium. Råvatten kan även förorenas av vägsalt. Höga natriumhalter ökar risken för högt blodtryck. Halter över riktvärdet i råvattnet innebär risk för ytterligare påverkan, t.ex. vid större uttag ur vattentäkten eller vid fortgående vägsaltning. Halter över 200 mg/l kan ge smak.

Halter över riktvärdet 20 μg/l kan förekomma naturligt i surt grundvatten, men indikerar även att råvattnet kan ha förorenats av industrier. Nickel kan också tillföras dricksvattnet från material i va-installationer. Viss nickelallergi, t.ex. handeksem, misstänks kunna förvärras om man dricker nickelhaltigt vatten på fastande mage.

Halter över riktvärdet för tjänligt med anmärkning 20 mg/l indikerar att råvattnet förorenats av organiska eller oorganiska gödningsmedel eller av avlopp, men föroreningen kan även ha geologiskt ursprung. Halter över riktvärdena kan innebära att risken för vattenburen smitta ökar. Halter över otjänlighetsriktvärdet kan indirekt innebära en hälsorisk, eftersom nitrat kan omvandlas till nitrit i kroppen. Halter över 50 mg/l kan vara en hälsorisk främst för små barn eftersom de riskerar att få försämrad syreupptagningsförmåga i blodet, s.k. methämoglobinemi. Därför är det olämpligt att ge dricksvatten med halter över otjänlighetsriktvärdet till barn under ett år. Kontrollera om det finns tänkbara föroreningskällor i brunnens närområde. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Förekomst av nitrit indikerar att vattnet kan ha förorenats av organiska eller oorganiska gödningsmedel eller av avlopp, men nitrit kan också bildas genom ammoniumoxidation i filter och ledningsnät. Det kan även uppkomma i djupa brunnar vid syrebrist i vattnet. Halter över riktvärdet för tjänligt med anmärkning 0,1 mg/l kan innebära att risken för vattenburen smitta ökar. Vid halter över riktvärdet för otjänligt 0,5 mg/l ökar risken för försämrad syreupptagning i blodet hos små barn, s.k. methämoglobinemi. Sådant dricksvatten är därför olämpligt att ge barn under ett år. Långvarigt intag vid halter över otjänlighetsriktvärdet misstänks också skada binjurarna. Kontrollera om det finns tänkbara föroreningskällor i brunnens närområde. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Hög koncentration av vätejoner (lågt pH-värde) förorsakas av sur nederbörd och sur (kalkfattig) geologisk miljö. Lågt pH i brunnen indikerar att ytvatten eller ytligt grundvatten påverkar brunnsvattnet. Vattnets surhetsgrad avtar vanligtvis med ökat djup. Lågt pH är därför vanligare i grunda, grävda brunnar. Sura vatten är ofta aggressiva och kan innebära att metaller i mark eller ledningsnät löses ut och påverkar vattenkvaliteten. pH utanför intervallet för tjänligt med anmärkning pH <6,5 påskyndar korrosionsangrepp. Högt pH kan dessutom ge utfällningar och smak samt försämra eventuell kemisk desinfektion. Otjänligt vatten kan ge akuta skador på ögon och slemhinnor. Otjänligt vatten på grund av högt pH, >10,5 kan bero på överdosering av alkaliskt medel eller att kalk från cementbelagda ledningar löses ut. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Radon är en gas kan avgå från vattnet vid användning i hushållet och resultera i höga halter av ämnet i bostadsluften. Radon tillförs grundvatten från berggrunden vilket gör att bergborrade brunnar generellt har högre halter än grävda brunnar. Vid halter över 1000 Bq/l anses vattnet otjänligt och vattnet bör då inte användas vare sig till dryck eller livsmedelshantering p.g.a. en ökad risk för hälsoeffekter. Risken för hälsoeffekter är störst vid inandning av radonhaltig luft, t.ex. vid duschning. Radon ökar risken för lungcancer.

Halter över riktvärdet för otjänligt vatten är 10 μg/l och kan finnas naturligt i grundvatten. Höga halter selen i dricksvattnet är troligtvis ovanliga i Sverige. Ett förhöjt intag av selen kan vara förenat med risker som, t.ex. uppkomst av inflammatoriska tillstånd i huden, håravfall och neurologiska störningar.

Svag smak indikerar någon form av påverkan. Vid tydligt främmande smak bör vattnet inte användas till dryck och livsmedelshantering. Det är angeläget att alltid undersöka orsaken till avvikande smak.

Sulfat indikerar att ytligt vatten, kemiskt surt till följd av sur nederbörd, kan ha påverkat brunnen. Sulfat kan även ha naturligt, geologiskt ursprung. Halter över 100 mg/l påskyndar korrosionsangrepp. Halter över 250 mg/l kan ge smakförändringar. Höga halter magnesiumsulfat kan irritera magtarmkanalen. Det kan ge övergående diarré hos känsliga barn. Kontrollera om ytligt vatten läcker in i brunnen.

Kalcium- och magnesiumjoner utgör tillsammans vattnets s.k. hårdhet och mäts i Tyska hårdhetsgrader (dH). Hårt vatten är vanligt framförallt i områden med kalkhaltiga jordlager och/eller bergarter. Vid hög total hårdhet finns risk för utfällningar i ledningar, kärl och fastighetsinstallationer, särskilt vid uppvärmning. Vita avlagringar på diskbänk och duschväggar är inte ovanligt vid hårt vatten. Även skador på tvätt kan förekomma och det är inte ovanligt att det går åt stora mängder tvättmedel mm. Vid låg total hårdhet, s.k. mjukt vatten, ökar risken för korrosion på ledningarna. Studier tyder på att magnesium kan vara nyttigt för människor genom en viss skyddseffekt mot hjärt- och kärlsjukdomar. Vid behov kan vattnet avhärdas. Avhärdat dricksvatten kan dock smaka illa. Vattnet bör ha en lägre hårdhet än 15 dH, även lägre värden kan medföra upplevda problem med hårt vatten.

Turbiditeten är ett mått på vattnets grumlighet och kan bestå av organiskt och oorganiskt material. Det orsakas vanligtvis av finkornigt material som humus eller leror eller av kemiska utfällningar som järn och mangan. Turbiditet indikerar påverkan från ytligt vatten. Hög turbiditet kan uppkomma t.ex. vid kraftig nederbörd eller snösmältning. I nyborrade eller nygrävda brunnar är turbiditeten vanligtvis hög, men avtar när vattnet omsatts en tid. Turbiditet mäts i FNU. När turbiditeten överstiger 3 FNU kan grumligheten urskiljas med ögat. Onormalt ökad turbiditet innebär större risk för vattenburen smitta och mikrobiologisk tillväxt. Det är angeläget att alltid undersöka orsaken till onormala förändringar. Eventuellt kan ytvatten läcka in i brunnen.

Kan förekomma naturligt i grundvatten. Hälsorisken med uran är dess kemiska giftighet. Halten uran i vatten bör ej överstiga 30 μg/l. Uran kan påverka njurarna. Är uranhalten förhöjd bör inte vattnet användas till dryck eller livsmedelshantering.